ja-a!

Känner mig lite småhatad här hemma..fast hat är ett alldeles för starkt ord. Men mitt och mammas förhållande till varandra, det känns inte så bra längre. Det är som en berg & dalbana. Ibland är hon hur gullig som helst och ibland vräker hon ur sig saker jag inte riktigt vill höra. Det blir bättre. Jag vet det. Eller jag hoppas det. Vill så gärna flytta hemifrån, för då vet jag om att allt kommer bli bättre! Som när hon ringde innan..kändes lite som att prata med en vägg. Eller något. Kändes inte så bra. Jag älskar min mamma mest i hela världen (min syster också) men detta är jobbigt. Fan alltså. Jag hatar att vara ensam. Det är då jag börjar fundera, verkligen riktigt tänka på saker som är dåliga i mitt liv. Tänker på saker som inte betyder så mycket, och så gör jag dom ännu större. Svårt att förklara. Jag är inte lycklig. Jag är jätteledsen. Åh vad jag hatar sådana här stunder, känner mig så jävla patetisk.
Jag har ju varit ensam hemma nu..typ 3 dagar. Så jag ringde min bror innan och frågade när han skulle komma hem och om han nu skulle komma hem. Så sa han att han inte visste och att han tyckte att det var så jävla jobbigt att jag smsade och ringde honom hela tiden. Jag förstår det, och han får lov att säga det. Men fan, samtidigt blir jag så ledsen. Ska man bara sluta bry sig? För det kvittar vad jag än säger eller gör..det blir bara fel alltihop.
Somnade först vid 6 imorse..så jävla trött. Och så mår jag illa igen. Roligt. Lovar att nästa gång jag ska skriva här, så ska jag inte gnälla om mitt patetiska liv igen. Kan inte vara något kul att läsa. Så förlåt.

Come back.