untitled

Jag har varit singel nu i över 2 ½ år, antagligen mer..orkar inte räkna. Har ofta suttit och tyckt synd om mig själv över att jag är så ensam men jag har börjat förstå att jag får skylla mig själv lite. Om jag inte kan låta en kille komma nära så kan jag inte hitta någon heller.

Vill så gärna ha jobbet! Känns verkligen inte som att jag kommer få det..
Så jävla svårt att hitta ett jobb. Får jag inte ett jobb så kan jag inte flytta till egen lägenhet heller. Älskar att bo hos Catti och Kris, vet inte vad jag skulle gjort utan dom! Men jag känner även att jag inte kan bo här hur länge som helst, det är ju deras hem.

Längesen jag känt mig så här nere, känns inte bra alls..bara till att svälja gråten i halsen.

Ha de.